Vem utreder utredarnas kompetens?

Svenska myndigheter är duktiga på att utreda saker. Eller, rättare: svenska myndigheter har varit duktiga på att utreda saker. För det där verkar ha ändrats. Det senaste exemplet är helt fantastiskt. På fullaste allvar föreslår Folkbokföringsutredningen, på ett tondövt sätt som nog bara statliga utredare med riktigt lång akademisk utbildning kan göra, att dagens personnummer ska ändras så att det inte längre ska framgå vilken dag en person är född. Dessa siffror ska ersättas av ”ett av Skatteverket bestämt tvåsiffrigt tal mellan 01 och 31.” Och motivet är briljant: ”Uppgift om födelsetid finns registrerad i folkbokföringen och alla som behöver tillgång till uppgift om vilken dag en person är född kan få denna från Skatteverket eller SPAR.” (citat ur deras pressmeddelande)

Sveriges Kommuner och landsting sågar (på ett diplomatiskt sätt), utredningens förslag. De konstaterar att kostnaden för att ändra personnumren blir över 1 miljar kronor – bara för för 20 landsting och de 15 största kommunerna. ”Till detta kommer kostnaderna för ytterligare 275 kommuner.”… ”De samlade konsekvenserna för kommunal sektor kan bli större än de inför millennieskiftet. Det skulle verka som en handbroms för hela den svenska IT-utvecklingen.”

Problemet som utredningen försöker lösa är att det är ont om lediga personnummer för typ 2-3 dagar per år. Och därför vill utredningen alltså avskaffa ett framgångsrikt system och skapa nya kostnader. Liknelsen om att skjuta mygg med kanon har aldrig känts mer befogad. I Norge har man löst problemet genom att bara de som är födda en dag då det är ont om lediga personnummer får en annan ”dag” i sitt personnummer. SKL förklarar: ”I Norge ges de personer som invandrar och är registrerade som födda en dag som inte har några personnummer kvar, ett personnummer som i stället visar den månad och dag när invandringen registrerades. Utredningen menar att det skulle kunna uppfattas som diskriminerande att endast invandrare skulle få en annan dagsiffra än den verkliga.” SKL anser, liksom alla andra tänkande varelser (förutom utredningen) att Norge-lösningen bör utredas ytterligare.

Låt oss hoppas att regeringen bryr sig mer om Sveriges kommuner och landsting än om sina utredningar. F-n trot.

Nu rivs broar som är svåra att bygga upp

Jag brukar slarva med att här lägga upp texter jag skriver på annat ställe, men idag är det särskilt viktigt. Av någon anledning har någon på NAs ledarredaktion kommit på den briljanta idén att nedanstående krönika skulle handla om att ”oppositionen river broar”. Självklart är det inte det krönikan handlar om: den handlar om att kommunledningen i Örebro – majoriteten – river broar dagligen. Så här löd den text som jag skickade till NA (mitt rubrikförslag är rubriken ovan):

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. Så står det i Bibeln (varianter på ”denna gyllene regel” finns även i andra religioner). Jag brukar normalt inte citera Bibeln, men å andra sidan brukar stora kommuner som Örebro normalt inte heller skötas som om det handlade om spadkrig i sandlådan.

Jag anser nämligen att det sätt dagens kommunledning agerar riskerar att förändra förutsättningarna för Örebropolitiken för lång tid framåt. Glatt visslande håller den högerkoalition som styr Örebro på med att riva alla broar de hittar; deras agerande får mig konstigt nog att tänka på den något maniske överstelöjtnant Nicholson i ”Bron över floden Kwai”. Precis som i filmen är brosprängarna samma personer som tidigare varit med och byggt dem.

När nämnder och övrig politisk organisation tidigare ändrats har man strävat efter breda majoriteter som partier på ”båda sidor blockgränsen” stått bakom (så att överenskommelserna lever längre än fyra år). Den inställningen har sopats bort under denna mandatperiod, istället har en jättelik omorganisation av förvaltningar och ledningsstrukturer gjorts som i grunden ändrar hur de politiskt tillsatta nämnderna fungerar.

Efter valet 2002 ändrades hela nämndorganisationen (efter en bred kompromiss). För att ge den dåvarande oppositionen (m, fp, c, kd) bra förutsättningar för att följa arbetet i den nya organisationen ökades de politiska resurserna – för oppositionen. Efter valet 2006 bestämde sig dock den nyblivna majoriteten (som alltså huvudsakligen tidigare varit opposition) för att göra tvärtom: att på ett exempellöst sätt öka resurserna för i första hand majoriteten.

När Mats Sjöström (s), kommunstyrelsens förre ordförande, väl offentliggjorde frågor som avtal om namnförsäljning på idrottsarenor, byggande av stora anläggningar eller andra långsiktiga frågor var såväl oppositionsföreträdare som ledande tjänstemän insatta i frågorna. Så är det, som bekant, inte idag.

Och det finns fler exempel: De listor på samhällsbyggnadsområdet som redovisar uppdrag till förvaltningen delades tidigare ut till oppositionen – numera är de hemliga. De underlag som krävs för att kunna göra en realistisk kommunbudget gavs tidigare samtidigt till majoritet och opposition – numera får oppositionen delar av informationen via media, efter presskonferensen. Byggandet av stora idrottsanläggningar diskuterades noga över ”blockgränsen” (eftersom de påverkar även kommande kommunledningar) – numera diskuteras sådant bara mellan de fem partier som styr Örebro. Och så vidare. Och så vidare.

Den 19/9 2010 är det allmänna val igen. Jag tror att det blir ett jämnt val i riket, men jag är rätt säker på att det blir majoritetsskifte i Örebro och att flera av partierna i den styrande majoriteten kommer att tappa stort. Inget tyder på att nuvarande kommunledning kan vända den spiral av slutenhet, stoppolitik och svikna löften som de är inne i.

De som nu sitter i majoritet borde därför redan nu fundera på hur de vill bli behandlade efter valet 2010, om de då utgör opposition. I en senare krönika ska jag återkomma till hur jag tror att dagens agerande också kommer att påverka enskilda politikers positioner.

För oss i den nuvarande oppositionen finns fler bibelcitat som är angelägna att diskutera, till exempel: kan vi vända andra kinden till? Jag tror på breda överenskommelser och kompromisser i långsiktigt viktiga frågor, men jag ska ärligt säga att två år med en kommunledning som aldrig lyssnar sätter sina spår. Och hur reagerar alla de andra som ägnar sin fritid åt att – helt i onödan – försöka bidra konstruktivt i olika nämnder? Kan de glömma och gå vidare?

Björn Sundin
Ledamot (s) i Kommunfullmäktige

Lika inför lagen, men inte inför Lagrell

Vilket brott tror ni Svenska Fotbollförbundet tycker är värst:
1. Att en klubb har dålig ekonomi?
2. Att en klubbs supportrar missköter sig?
3. Att en tränare pratar i mobiltelefon på läktaren?
4. Eller att en klubbs klubbdirektör och kassör gör sig skyldiga till grova skattebrott och döms till fängelse?

Nej, det är så sant, man kan ju inte jämföra på det sättet. För att veta vem som slipper straff måste man ju veta att ett av ovan nämnda regelbrott begåtts av IFK Göteborg, som är en av SvFFs gullegrisar. Självklart ska inte skattebrott straffas… (tidigare skrivet i ämnet läser du här)

Kunskapsmål för 4-åringar?

Om jag hade ätit frukost först hade jag nog inte blivit så illamående. Men istället satte jag mig att läsa Dagens Samhälle (tidningen för kommuner och landsting) som beskrev hur Haninge ”med hjälp a mer kunskapstester förbättrat skolan”. Jag är inte övertygad om att de verkligen förbättrat kunskaperna hos Haninges barn och unga – däremot är det uppenbart att de förbättrat provresultaten: ”Nu vet lärarna vad som är med på proven och ser till att ta upp det i undervisningen”, säger en rektor – vilket ju bara bevisar att han inte förstått vad kunskap är (kunskap kan rimligen inte definieras som just de sakerna som finns med på provet – kunskap måste rimligen handla om något större än så).

Men det som fick mig att må illa var artikelns avslutning, som berättar att man nu utvecklar en modell för mattekontroll för 4-åringar: ”I Haninge är man medveten om att man balanserar på gränsen till vad skollagen medger. I förskolan är det inte tillåtet att ha uppnåendemål, bara strävansmål.
– Men det är något som utbildningsminister Jan Björklund borde ändra på, tycker Robert Noord.”

Robert Noord är socialdemokrat precis som jag. Och han tycker att förskolan inte bara ska sträva efter att barnen utvecklas, lär sig prata, springa och räkna. Han tycker att deras resultat ska mätas. Strävansmål – som är tillåtet – handlar till exempel om att förskolan ska jobba för att barnens motorik utvecklas och att deras tal- och läsförståelse ökar. Uppnåendemål – som inte är tillåtet – är till exempel att en 4-åring ska kunna räkna till sju, att en ettåring ska kunna gå eller att en tvååring ska kunna 275 ord.

Jag mår illa även om jag inser att utvecklingen mot mätbara tester i förskolan är svår att stoppa – det finns en inbyggd logik i att kräva hårdare tag och mer siffror på allting i samhället. De som påstår att ”man kan bara förbättra det som man kan mäta” verkar ha samhället i ett fast grepp. Trots att påståendet är skitsnack. För hur kan det annars komma sig att vår 2,5 åring kan gå, cykla på trehjuling, berätta vad som hänt på dagis och förstå sammanhang? Vi har inte mätt något av det.

Att mäta och sätta siffror på allt är den lates sätt att styra. Istället för att vara närvarande, sätta mål, diskutera utmaningar och problem och steg för steg förbättra verksamheten tror man att man uppnår målen bara man sätter siffror på dem. Sanningen är att man ju i allmänhet bara väljer att mäta det som är mätbart och även om det kan vara jobbigt för t ex naturvetare att inse så är inte allt mätbart. Barns utveckling till exempel. Om man nu vill ha utveckling, är man nöjd med att ungarna kan räkna till sju och räkna upp alla Sveriges landskap så går det säkert alldeles utmärkt att mäta och bygga skolan efter det. Men jag trodde vi hade högre ambitioner än så.

Bättre mat, ökad valfrihet och ”föräldraförsäkring för barnen”

Inser att jag rätt sällan lägger upp artiklar och annat som jag skriver. Idag presenterade vi en ”halvtidsrapport” från rådslaget om äldrefrågor och jag klipper några punkter ur pressmeddelandet:

  1. En av de frågor som kommer upp oftast under diskussioner om äldrefrågor handlar om maten. Vi vill därför se en satsning på att skapa upplevelser runt måltider för äldre, kanske genom projektpengar för att utveckla matrecepten, för att köpa vackrare serviser, blommor på bordet, inköp av finare dukar, färglada servetter och liknande.
  2. Men det borde också vara möjligt för kommunen att, tillsammans med exempelvis föreningar, skapa förutsättningar för gemensam matlagning i de flesta av Örebros stadsdelar så att äldre som bor kvar hemma får chans att umgås mer kring måltiden.
  3. Att bli ”mamma till sin egen mamma” är en svår omställning, kommunen bör bli bättre på att minska den oro som särskilt många kvinnor känner för att åldrande föräldrar inte får tillräcklig trygghet. Ett sätt är att utveckla tekniska lösningar, exempelvis automatiska larm till mobiltelefonen, möjlighet till samtal via webbkamera och andra tjänster.
  4. Socialdemokraterna kommer att diskutera en ”valfrihetsgaranti” som innebär att den enskilde får i det närmaste total valfrihet när det gäller det som är allra viktigast för henne/honom. Om en äldre exempelvis tycker att det viktigaste är att få ha husdjur på vårdboendet eller att det finns personal som kan hennes/hans språk ska det tillgodoses. 

Det här är några punkter ur den ”halvtidssammanställning” med 13 områden ”att diskutera och utveckla för att alla örebroare ska få ett bra liv på äldre dar” som vi presenterade idag. De 13 områdena utgår från synpunkter och åsikter som kommit in under vårens och sommarens diskussioner i Socialdemokraternas rådslagsarbete om äldrefrågor. Här finns hela dokumentet. Och här finns det ursprungliga rådslagsmaterialet.

Och här finns tidigare inlägg, bland annat utifrån samtal med örebroare och besök i verksamheten.